Vit sändarlös mårdhund infångad

Mikael Taavola, som haft koll på djuret, trodde att den bara hittat ett bra område och stannat till där en tid. Vid nästa kontroll fann han dock sändaren hängande på en husvägg. Ett par dagar senare märkte jägaren Magnus Holmfrid, Råneå, att kråksträcket ändrats. När han letade orsaken fann han den vita mårdhunden med huvudet inne i bakändan på en ko, som lagts undan i väntan på destruktion. Den mumsade friskt och Magnus tog ett par kort med telefonen. När mårdhunden var mätt gick den iväg och Magnus smög därifrån. Därmed var orsaken både till kråkornas och mårdhundens ändrade beteende klarlagd. Vid tiotiden samma kväll var Mikael Taavola på plats med åttaåriga laikatiken Flisa, specialist på mårdhund. Hon sattes på spåret som nu var åtskilliga timmar gamla. Hon nosade omkring en stund och for sedan i rakt motsatt riktning. Förbi ett mindre hönshus, till fjäderfänas något upprörda klagan, och vidare till öppningen av en tom djurstall. Där var mårdhunden. Inne i dunklet hördes mårdhundens morrningar. Förmodligen stärkt av att Flisa handikappades av munkorgen var den riktigt kaxig. Men när Mikael trädde på fångstsnaran lugnade den snabbt ner sig. – Mårdhundarna är mycket olika. Vissa ger sig direkt, men här var ovanligt karsk, säger Mikael. Magnus höll ut jutesäcken, som blev det sista mårdhunden såg av Råneå. Därefter bar det av till mårdhundhotellet hos Viktor Medberg i Seskarö. Där ska djurets vidare öde avgöras.