I en tid när vi omges av vargflockar, vargkramare, miljöpartister och allehanda djävulskap som drabbar oss jägare hårt kan det vara på sin plats att påminna om en liten detalj. Något som kanske inte alla tänker på dagligen och som på sitt sätt kan liva sinnet och färga vardagen något ljusare. Faktum är att dagens jägare är de mest lyckligt lottade som i historisk tid jagat i våra skogar och slättbygder. Kanske var stenåldersmänniskorna på ett sätt lyckligare. Arbetsveckan för invånarna i en samlarby var ofta betydligt kortare än för dagens jordbrukare och industriarbetare. Det låter bekvämt, och framförallt trevligt, att jaga på heltid. Men jag är inte säker på om jag vill byta min Hilux mot eviga promenader och Blaserstudsaren mot ett kastspjut eller långa arbetsdagar med att gräva fångstgropar. Jag började jaga i slutet av 1960-talet vilket är inledningen på en jaktlig guldålder på många sätt i Sverige. När jag tänker tillbaka på min far och hans jaktkompisar så var det aldrig fråga om att de skulle ta ledigt från jobbet för att jaga annat än de två första och enda älgjaktsdagarna på året. Troligtvis retade sig gubbarna på att överheten bestämt att älgjakten skulle inledas en måndag och kosta deltagarna två förlorade dagsförtjänster. Älgköttet hade dock ett stort värde och det var ändå ett enkelt val. I början av 2000-talet intervjuade jag Jim Sundqvist och Klas Lestander, legendariska lodjursjägare från Arjeplog i Norrbotten. Båda berättade att de arbetade fulla dagar hela veckan och halva lördagen för att sedan kasta sig på skidorna och jaga fram till mörkret på söndagskvällen. Ibland innebar jakterna att de fick övernatta i någon mycket enkel skogskoja. Förra generationens jägare fick nöja sig med jakt på helgerna och det fanns nog inte på kartan att de skulle fundera på en ledig vecka för ripjakt i fjällen eller rådjursjakt i Mellansverige.