Björnjakt är både svårt och farligt. Foto: Gettyimages
Krönika: Tack alla björnjägare – själv vågar jag inte delta
Tacka björnjägarna istället för att skälla på dem! De utför ett fantastiskt arbete, som jag inte vågar delta i, skriver Jaktjournalens Mikael Moilanen i den här krönikan.
Rasmus Boström går med raska steg framför mig på grusvägen i Älvdalen. Vi har sett på pejlen att drevet är på väg att gå över en bit bort och plötsligt höjer Rasmus armen och signalerar att jag ska stå stilla. En fullvuxen björnhona springer ut på vägen och ställer sig på bakbenen, bara 50 meter från passkytten. Han avlossar sin grovkalibriga dubbelstudsare och björnen kastar sig med ett vrål ned i diket. Hundarna är strax framme vid bytet. Men jag missar det, precis som jag missar att ta alla bilderna från skottögonblicket. Min kropp är nämligen inställd på flykt och jag tar några adrenalinstinna språngsteg över diket och några meter in i skogen. Helvete, den kommer att döda oss, skriker min hjärna, kanske säger jag det högt också, vet inte riktigt. Men björnen ligger och allt har gått bra.
Läs vidare med +Plus
Är du redan prenumerant? Logga in
- ✔️ Var med i alla tävlingar!
- ✔️ Tillgång till alla artiklar
- ✔️ Jaktjournalen e-tidning
- ✔️ Fri tillgång till digitala arkivet
JUST NU!
Prova gratis och få vapenförsäkring
0:- /mån
Första 3 månaderna, därefter 39 kr/mån
(Vapenförsäkring registreras efter köp och gäller i 6 månader om prenumerationen förblir aktiv)
Prenumerera
