Ännu en gång har jaktmotståndare använt sig av public service för att försöka släpa jägare till skampålen. Den här gången var det jaktmotståndarna i Rovdjursföreningen som upprörs över Jaktjournalens Rovdjurskampanj.

Och det vore väl konstigt om inte jaktmotståndare tycker att innehållet i en jakttidning upprör. Det är inte dom som är vår målgrupp.

Lite konstigt, eller i alla fall tröttsamt är det dock att public service (denna gång P4) tycker att det är en nyhet. Jaktmotståndare är emot jakt – stoppa pressarna!

Rovdjurskampanjen som nu blivit 21 år fortsätter att uppröra människor som saknar kunskap om jakt och viltvård. Att de jägare som är med i kampanjen har chans att vinna priser och ska skicka in bilder på sig själva med fält vilt upprör ännu mer.

Här gäller det att vara vaksam. Fler och fler verka tro att vi jägare har något att skämmas över. Att vi inte ha rätt att känna stolthet över fällt vilt, oavsett om det gäller viltvård och reglering av viltstammar, kött i frysboxen eller ren och skär jaktglädje!

Tillrättalagd självcensur

Se upp för den förskjutning som sakta trycker på som en konsekvens av urbaniseringen. Var inte en del av den tillrättalagda självcensuren som uppstår när folk försöker vara alla jävlar till lags – även de som inte vill oss väl.

Varje vecka ser jag uppmaningar och diskussioner om vilka jaktliga bilder man egentligen får posta i det offentliga. Blod får inte synas. Lägg en grankvist i munnen på djuret. Lägg djuret så det ser ut som det sover. Uppmaningar om att jakten ska porträtteras som en Disneyfilm.

Det är inte konstigt att vilja ha en fin bild som minne från sin jakt. Att torka snuset ur mungipan och kanske sparka räntan ur bild. Men om räntan syns i bild förändrar det ingenting. Inte hur jakten bedrevs. Inte var skottet tog. Inte hur snabbt djuret dog eller varför.

Rävtacos

Sociala medier är inte verkligheten. Djuren ligger inte och sover vid våra fötter. All jakt är inte för frysboxen. Eller när bjöd du på rävtacos senast?

Jag träffade en europeisk jägare på en drevjakt. Han sköt på flyende vilt i flock. På fantasiavstånd. Med andra djur som kulfång. De professionella eftersöksjägarna fick avfånga det mesta han sköt på – och det var mycket.

Jägaren som visat upp en jaktetik som fick mig att må illa, tyckte det var "intressant" att jag log på en bild med ett vildsvin jag skjutit. Det skulle han själv aldrig göra. Han knäböjde vid viltet, böjde ner sitt huvud som när man beklagar sorgen och la en hand på djuret. ”Det är viktigt att visa respekt, folk kan bli så upprörda i sociala medier,” förklarade han för mig. Det är sinnebilden av hyckleri.

Duntäcke och tv-kockar

Minns ni vad som hände när riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné pratade om licensjakt på lodjur i SVT? Han och flera företrädare för Jägareförbundet dödshotades. Säkerhetsföretag kopplades in och förbundet tvingades se över säkerheten för deras anställda och deras familjer!

Det ger en ganska tydlig bild av motståndarsidan. Majoriteten är inte veganer som väljer sojaprotein i stället för kött, plastjackor i stället för skinn. Majoriteten är urbaniserade Svenssons med skygglapparna på, som har en favoritkock i tv (gör så att det ser ut som ryggfilén sover) och hejar på när deltagarna i Expedition Robinson försöker fånga fisk med en böjd spik. De sover gott under sina duntäcken och tar läkemedel som är testade på djur.

Jaktjournalen är Sveriges största fristående jakttidning. Det hyckleri och självcensur som genomsyrar bilden av jakt i sociala medier är inte vad vi pysslar med. Inte heller att blidka motståndare eller de som bara inte förstår, med något förljuget eller allt för förskönat.

Det är viktigaste är trots allt att vi tror och står för en hållbar etisk jakt, inte att posera vackert med döda djur som aldrig kommer sova igen. Om räntan syns, gör ingen skillnad.