DEBATT: Vad skulle du helst möta i skogen?

Genus eller invandring. Saker att skriva om, om man så snabbt som möjligt vill att så många som möjligt ska hata dig. Hat är dock inte min intention.

Vad skulle du helst möta i skogen, en man eller en björn?

Frågan besvaras över hela tjejinternet (även utomlands) mer eller mindre humoristiskt och syftar till att belysa allt från mäns våld mot kvinnor, till kvinnors rädsla för män.

Ungefär; om du möter en björn ska du bara spela död, men det är inte nödvändigtvis ett skydd mot män med illasinnade intentioner.

En påminnelse om att kvinnor kan bli rädda av (exempelvis) att det kommer upp en okänd man bakom dem i motionsspåret, i ett parkeringshus eller på väg hem från bussen. Trots att det i majoriteten av fallen handlar om en man som också, motionerar, parkerar eller åker kollektivt och inte begår brott mot kvinnor i motionsspår, parkeringshus eller i kollektivtrafiken.

Vaksamhet i ryggraden

Statistiskt drabbas män av våld i offentlig miljö i mycket högre utsträckning än kvinnor. För kvinnor är hemmet den farligaste platsen att vistas på, om vi snackar risken att bli utsatt för våld och/eller övergrepp.

Jag vill påstå att de flesta av oss inte går runt och är rädda för män i vår närhet, om det inte finns en konkret anledning eller obehaglig aning. Men när det gäller män vi inte känner (som kanske bara motionerar, parkerar eller åker kollektivt) är vi inte så benägna att chansa. Vaksamheten sitter i ryggraden.

Är det licensjakt?

Åter till frågan. Vad skulle du helst möta i skogen, en man eller en björn?

Jag vill ställa följdfrågor. Är det licensjakt? Finns det björnar kvar på tilldelningen? Är mannen en jaktkompis, kanske en hundförare? Då vore båda delarna toppen!

Jag undrar också om det är ett bra gäng, ett härligt jaktlag? Är det en trygg plats?

Hösten 2017 startade #metoo-uppropen i USA och spred sig över världen. Den visade hur stora problemen med sexuella trakasserier och tystnadskultur är. Det var… otroligt.

Den mediala bevakningen var problematiskt minst sagt. Idag skulle mycket ha gjorts annorlunda. Men förändringarna har också varit stora.

I breda penseldrag har vi i mycket lämnat de grundaste diskussionerna ”nu får man inte ens krama någon” och ”det är osexigt att fråga om samtyckte” och mycket gott har kommit ur att människor i stort faktiskt tvingats reflektera över bemötande och sexism.

2019 kom metoo-uppropet inom jägarkåren #vigörpatronur. Berättelser rasade in. Allt från trött och unken sexism ”kvinnans pass är i köket” till brottsliga övergrepp.

Svenska Jägareförbundets ordförandekonferens uttalade sitt stöd till initiativet. 

Fler kvinnor jagar

I veckan kom nyheten att allt fler kvinnliga jägare löser jaktkort. Samtidigt som antalet aktiva jägare (som löser jaktkort) minskat med fem procent de senaste åren, har kvinnliga jägare ökat med nio procent, sedan pandemin. Efter #metoo och #vigörpatron ur. Bra grej! Fler jägare behövs.

Jag säger inte att en hashtag fick fler kvinnor att lösa jaktkort. Bara att antalet jagande kvinnor blir fler, och med det kommer förväntningar om att inte bemötas som en avart som bäst bidrar genom att ta med fika och god stämning.

För tydlighetens skull: 

En sexistisk kultur i en grupp skapas av både män och kvinnor. I alla åldrar. 

Medvetet och omedvetet. 

Individer och grupper är olika saker. 

Kvinnor kan vara lika stora idioter som män. 

Inte alla män. Inte alla jaktlag. 

Många gånger är det toppen. Andra gånger är det inte det.

Hur långt har vi kommit?

Vad har du hänt sedan #metoo och #vigörpatronur?

Det får ni gärna berätta för mig.

Jag hoppas vi kommit längre än ”det behövs fler tjejer i jakten, det blir mycket bättre stämning.”

Jag hoppas den goda stämningen i jaktlagen är på fler än några framträdande personers villkor. Att alla känner sig trygga att öppna munnen, ha en avvikande åsikt, byta om, sova, duscha, begå misstag, lära och läras.

 Att kvinnor som beter sig som idioter på jakt är just idioter och inte ”fruntimmer”, ”klimakteriehäxor”, eller ”PMS-kärringar”, och att kvinnor som är duktiga jägare är just duktiga jägare och inte ”duktig tjej/kvinna/flicka” (generellt).

Alla är delaktiga

Det handlar inte om att allt är kränkande eller misogynt utan om att mycket går av bara farten när jargong uppstår. Och att vi alla är delaktiga i att skapa jargong, upprätthålla den och bryta den.

Jag hoppas komma längre än ”var inte ett äckel så ska du se att det ordnar sig”. Det är grundbulten, men inte allt.

Jag ber också om viss förståelse från er som inte förstår varför diskussionen behövs; för att det inte var så länge sedan kvinnor inte ens var betrodda att läsa upp nyheterna än mindre skriva dem. För att kvinnor har andra erfarenheter än män. För att det 2024 fortfarande lockar med dagar på skjutbanan som endast är för kvinnor, jaktprov för kvinnliga hundförare, jakter med bara kvinnor.

För att vi alla oberoende av kön tjänar på att bidra till att det blir bättre. För att ingen av oss är felfri.