Att spela mot ett mål

När jag var grabb brukade vi spela hockey mot ett mål på gatan utanför mina föräldrars hus. Vi delade upp oss i två lag, utsåg en målvakt och så körde båda lagen mot samma mål. Det blev inte så mycket till spel i mittzonen utan den stackars målvakten fick slita som ett djur då alla spelare, oavsett lag, försökte göra mål på just honom. Samma sak ser vi i dag i vargfrågan. Alla organisationer och myndigheter i landet står enade mot de människor på lands­bygden som tvingas leva med vargen: Natur­vårdsverket, Naturskyddsföreningen, riks­- dag, regering, domstolsväsendet, forskare, universitet och sist men inte minst, en sam­lad massmediakör. Alla är överens om att vi ska ha varg i ”vargens naturliga utbredningsområde” vil­ket i praktiken betyder hela landet. Man är också överens om att det är avkomma efter den finsk/ryska varghannen som dök upp 1981 och den finsk/ryska tiken från 1982 som stammen ska bygga på. Ty avkomma efter dessa djur kallas den ”skandinaviska varg­stammen” då myten säger att de gått över gränsen från Finland till Sverige på egna ben. Den tuppfäktning vi i dag ser mellan olika myndigheter och vargorganisationer är ett massmedialt spektakel där dramaturgin följer en väl inövad mall. Vid ett tillfälle hade jag det tvivelaktiga nöjet att följa en förhandling i Förvaltnings­rätten i Stockholm. Målet gällde om den så kallade ”flyttvargen” skulle få vara kvar i renbeteslandet. Hela vargmaffian var på plats med representanter för Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen, Nordulv och Naturvårdsverket. De berörda samerna slet tappert med att försöka förklara för den församlade okunnigheten varför det inte går att ha ett jag­ande vargpar mitt i renhjorden. Men när ett ljushuvud från Nordulv föreslog att renskötarna kunde ha renarna instängda i hagar kunde ett drag av förtvivlan skönjas över samernas anleten. Ingenting hade den människan förstått.