Älgjakten har sin inneboende magi. Och det är också under älgjakten många av oss jägare skapar minnen för livet. Jag minns i minsta detalj själv varje sekund av en särskild gryning i de jämtländska skogarna för ett par år sedan. Passen hade dragits redan kvällen innan. Jag skulle följa en liten bäck fram till en liten myr. I vanlig ordning var det en del styr innan jag hunnit sätta mig till rätta, fått på öronmusslan och tryckt i patronerna i magasinet. Knappt hade ratten på radion vridits om till läge ON innan jag hör Holger Nilssons röst ropandes mitt namn. – Du får nog vara med där borta Per. Jag har nog stött ett djur åt ditt håll. Pulsen som ökar och vaksamheten när man sakta vrider huvudet, än åt höger än åt vänster. Så plötsligt som från ingenstans står den där, precis i myrkanten rakt framför mig mellan tallstammarna. Jag hinner uppfatta att det är en tjur och att den har krona. Bössan lyfts och bogen fastnar i hårkorset. En smäll, älgen kastar och så är det åter stilla. Jag hör mitt hjärta slå. Bröstkorgen skälver. – En tjur, sannolikt tio taggar eller mer är påskjuten. Det kändes bra men fanns inte en chans till uppföljande skott. Den har gått vidare, säger jag på radion. Nära passkyttar blir på alerten och Roger C Åström som går med sin jämthund får snabbt avbryta sitt uppdrag och ta sig till skottplatsen. Var det en dålig träff? Tanken kan inte slås bort, men det kändes ju så himla bra. Jag förflyttar mig upp till vägen för att hindra älgen att gå vidare om den inte ligger. Tittar på GPS:en. Följer jämthundens väg från skottplatsen. Den plockar sig fram men efter bara 100 meter blir den stilla. Sekunderna går innan Roger bryter tystnaden. – Grattis! Kanske ingen tiotaggare direkt. På det uppvuxna hygget precis utanför synhåll från passet ligger tjuren omgiven och sprakande höstfärger. Lyckan är total. Samtidigt på Holgers pass bara drygt en halvkilometer längre bort. Det är rejält uppvuxet och Holger som precis fått veta att en fin tjur ligger funderar mest över upplägget inför nästa såt. Så hörs ett klafsande. Något har klivit genom den lilla bäck som ligger innanför passet. Kan det vara älg. Nä, det kan det väl aldrig vara. Så hörs ett ljud igen och genom riset framför passet syns en krona glimma till. Osäkra. Lägga an. Trycka av. Älgen fortsätter. Repetera. Hitta och halsen och trycka av igen. Älgen vinglar till och faller. Åter tystnad. Inom loppet av en timma har jag och Holger bara stenkastet från varandra fått uppleva ren magi. Ibland spelar slumpen oss jägare ett spratt. Men ibland står Diana oss bi. Skitjakt!